Tillbaka på kontoret
Skiftledarkväll ikväll. Vilket i praktiken fortfarande innebär att jag inte gör ett skit. Förutom att det den här gången till och med är uttalat från högre ort att jag inte behöver göra ett skit. Julafton imorrn ese, vem fan bryr sig om plock ikväll.
Under de månader som gått sedan sist har inte mycket förändrats, jag är fortfarande rakad, har fortfarande 43-44 i skor och känner samma förakt mot kvällspressen som jag gjorde i juli.
Årets första julklapp kom i morse. Det var en gubbe från förvaltningen som upplyste mig om att mitt badrum är på god väg mot vattenskador och måste totalrenoveras. Gott nytt år. En lustig detalj kring detta var att han även upplyste mig om att allt i mitt badrum inte bara var originaldelar, utan även att toalettstolen är av en modell som var utgående redan 1958 då huset byggdes. 1960 var modellen definitivt ute ur sortimentet.
Som sagt, imorgon julafton och jag är helt klart taggad. Vi är tyvärr en man kort i år, käre far firar på sitt håll denna julafton, vilket skall kompenseras på annandagen.
Med dryga 4 timmar av nedarslande i en defekt arbetsfotölj säger jag peace out tills vidare med reservation för eventuella återbesök under kvällens gång.
Under de månader som gått sedan sist har inte mycket förändrats, jag är fortfarande rakad, har fortfarande 43-44 i skor och känner samma förakt mot kvällspressen som jag gjorde i juli.
Årets första julklapp kom i morse. Det var en gubbe från förvaltningen som upplyste mig om att mitt badrum är på god väg mot vattenskador och måste totalrenoveras. Gott nytt år. En lustig detalj kring detta var att han även upplyste mig om att allt i mitt badrum inte bara var originaldelar, utan även att toalettstolen är av en modell som var utgående redan 1958 då huset byggdes. 1960 var modellen definitivt ute ur sortimentet.
Som sagt, imorgon julafton och jag är helt klart taggad. Vi är tyvärr en man kort i år, käre far firar på sitt håll denna julafton, vilket skall kompenseras på annandagen.
Med dryga 4 timmar av nedarslande i en defekt arbetsfotölj säger jag peace out tills vidare med reservation för eventuella återbesök under kvällens gång.
Foten i hålet
Det är det som förgyllt min dag mest hittills. Ett hål i kontorsväggen som vätter ut mot loftgången. I det hålet kan man stoppa in foten. Så det har jag gjort. Uppskattningsvis omkring åtta gånger än så länge. Misstänker att det kommer bli fler.
Har precis läst Fattigbloggen. Men det är ingenting jag planerar att utveckla mig kring just nu. Dels för att det skulle ta för mycket plats, och alla blogg-gurus hävdar ju att man ska skriva lätta och luftiga texter. Dels blir jag bara arg när jag tänker på vad som står i nämnda blogg. Och idag vill jag inte vara arg.
Fredagskrämporna har inte låtit vänta på sig ikväll. Minst tre grabbar här har blivit hastigt sjuka och blivit tvungna att åka hem. Måste vara något i väggarna. Betong är inte helt ofarligt. I alla fall inte om man äter det. Vilket jag är smått övertygad om att vissa här faktiskt gör.
Imorgon lutar det åt uteservering. Om det visar sig att vädret så tillåter. Det blir i så fall mitt första uteserveringsbesök i år. Något sent, det medges, men jag har helt enkelt inte fått möjlighet tidigare. Hur som haver skulle det kännas som en bra start på semestern.
Läste att Carolina Gynning blivit polisanmäld. Och polisanmält. Och så är hon i Italien. Det är verkligen sjukt synd om Carolina Gynning.
Blondinbella har varit på Harry Potter-premiär. Hennes snubbe är tydligen i Ö-vik. Sjukt synd om Blondinbella också.
De hävdar att de funnit svaret på mysteriet med "kloak-ufot". Personligen tror jag att de i själva verket bara hittat Bingo Remér som fått en snedfylla.
Dagens riktiga höjdare är den polska kvinna som stämmer ett egyptiskt hotell eftersom hon hävdar att hennes 13-åriga dotter blivit gravid i hotellets pool. Hon hävdar bestämt att flickan inte umgåtts med traktens lokala pojkar. Vad beträffar de övriga turisterna varav gissningsvis hälften bör ha varit av manligt kön uttalar hon sig inte. Människan är katolik. Henne ÄR det verkligen synd om.
En timme och fyrtio minuter kvar till semester.
Har precis läst Fattigbloggen. Men det är ingenting jag planerar att utveckla mig kring just nu. Dels för att det skulle ta för mycket plats, och alla blogg-gurus hävdar ju att man ska skriva lätta och luftiga texter. Dels blir jag bara arg när jag tänker på vad som står i nämnda blogg. Och idag vill jag inte vara arg.
Fredagskrämporna har inte låtit vänta på sig ikväll. Minst tre grabbar här har blivit hastigt sjuka och blivit tvungna att åka hem. Måste vara något i väggarna. Betong är inte helt ofarligt. I alla fall inte om man äter det. Vilket jag är smått övertygad om att vissa här faktiskt gör.
Imorgon lutar det åt uteservering. Om det visar sig att vädret så tillåter. Det blir i så fall mitt första uteserveringsbesök i år. Något sent, det medges, men jag har helt enkelt inte fått möjlighet tidigare. Hur som haver skulle det kännas som en bra start på semestern.
Läste att Carolina Gynning blivit polisanmäld. Och polisanmält. Och så är hon i Italien. Det är verkligen sjukt synd om Carolina Gynning.
Blondinbella har varit på Harry Potter-premiär. Hennes snubbe är tydligen i Ö-vik. Sjukt synd om Blondinbella också.
De hävdar att de funnit svaret på mysteriet med "kloak-ufot". Personligen tror jag att de i själva verket bara hittat Bingo Remér som fått en snedfylla.
Dagens riktiga höjdare är den polska kvinna som stämmer ett egyptiskt hotell eftersom hon hävdar att hennes 13-åriga dotter blivit gravid i hotellets pool. Hon hävdar bestämt att flickan inte umgåtts med traktens lokala pojkar. Vad beträffar de övriga turisterna varav gissningsvis hälften bör ha varit av manligt kön uttalar hon sig inte. Människan är katolik. Henne ÄR det verkligen synd om.
En timme och fyrtio minuter kvar till semester.
Schulmaneffekten
Det var en jäkla låda det hålls kring Alexander Schulman's artikel i DN häromdagen, behandlande ämnet "Bloggares makt". Jag vet inte om jag anser det vara komiskt, skrämmande eller lite av båda att folk trissar upp en fullfjädrad debatt om saken? Hur som helst ger jag mig härmed in i den, med huvudet före. ;)
Personligen anser jag att det är väldigt underhållande att läsa andras bloggar. Skriver personerna i fråga om saker som är helt ovidkommande i mitt liv så väljer jag att klicka vidare. Vet inte heller om jag låter mig påverkas i någon utsträckning, kanske blir jag mer påverkad än vad jag själv tror.
Men jag ställer mig en smula frågande till de som för fram argumenten att människor skulle påverkas negativt av vad andra skriver i sina små bloggar. Jag finner det högst osannolikt. Om folk plötsligt får ett sjukligt begär efter dyra märkeskläder efter att ha läst blondinbellas blogg så må det väl vara deras ensak? Det är ju på det hela taget ingen som skadas av något sådant.
Må vara att det är annat som gäller om vi till exempel pratar om psykiskt instabila ungdomar som klickar in sig på "fel" bloggar och där blir så påverkade av vad andra skriver att de fortsätter skada sig själva ännu mer. Men jag anser att man ganska omgående kan slå fast att det i dessa fall knappast är de inblandade bloggarna som är orsaken till dessa människors problem.
Det är också intressant att så fort det talas om att människor påverkas av något så framställs den påverkan i 99 fall av 100 som en negativ sådan. Man ska inte glömma bort det faktum att det troligtvis existerar lika många ytliga "skit"-bloggar som bloggar där människor som faktiskt tänkt efter uttrycker sig och delar med sig av vad de kommit fram till. Dessa texter borde väl påverka i lika stor utsträckning som de övriga, och det borde väl i så fall precis lika gärna kunna leda till en positiv påverkan?
På det hela taget känns hela diskussionen en aning besmittad av något slags "Sila mygg och svälja kameler"-syndrom. Man frågar sig när folk egentligen på allvar ska börja tänka själva, för i rimlighetens namn borde väl varje någorlunda självgående individ kunna bestämma själv vad den ska låta sig påverkas av, åtminstone när vi talar om så förhållandevis trivila plan som en sketen blogg bland miljoner andra.
Klockan 23.00 ikväll börjar min semester.
Ratta-datta-daaaaa!
Personligen anser jag att det är väldigt underhållande att läsa andras bloggar. Skriver personerna i fråga om saker som är helt ovidkommande i mitt liv så väljer jag att klicka vidare. Vet inte heller om jag låter mig påverkas i någon utsträckning, kanske blir jag mer påverkad än vad jag själv tror.
Men jag ställer mig en smula frågande till de som för fram argumenten att människor skulle påverkas negativt av vad andra skriver i sina små bloggar. Jag finner det högst osannolikt. Om folk plötsligt får ett sjukligt begär efter dyra märkeskläder efter att ha läst blondinbellas blogg så må det väl vara deras ensak? Det är ju på det hela taget ingen som skadas av något sådant.
Må vara att det är annat som gäller om vi till exempel pratar om psykiskt instabila ungdomar som klickar in sig på "fel" bloggar och där blir så påverkade av vad andra skriver att de fortsätter skada sig själva ännu mer. Men jag anser att man ganska omgående kan slå fast att det i dessa fall knappast är de inblandade bloggarna som är orsaken till dessa människors problem.
Det är också intressant att så fort det talas om att människor påverkas av något så framställs den påverkan i 99 fall av 100 som en negativ sådan. Man ska inte glömma bort det faktum att det troligtvis existerar lika många ytliga "skit"-bloggar som bloggar där människor som faktiskt tänkt efter uttrycker sig och delar med sig av vad de kommit fram till. Dessa texter borde väl påverka i lika stor utsträckning som de övriga, och det borde väl i så fall precis lika gärna kunna leda till en positiv påverkan?
På det hela taget känns hela diskussionen en aning besmittad av något slags "Sila mygg och svälja kameler"-syndrom. Man frågar sig när folk egentligen på allvar ska börja tänka själva, för i rimlighetens namn borde väl varje någorlunda självgående individ kunna bestämma själv vad den ska låta sig påverkas av, åtminstone när vi talar om så förhållandevis trivila plan som en sketen blogg bland miljoner andra.
Klockan 23.00 ikväll börjar min semester.
Ratta-datta-daaaaa!
Farväl, tappre lille kung!
En sista hälsning till Mr. Jackson.
Idag begravs du, din kropp läggs till den sista vilan efter ett hårt och händelserikt liv. En hel värld sörjer din bortgång, i detta nu spelas din musik och sjungs dina sånger på så många platser och av så många människor världen över. Själv betraktar jag via aftonbladets internet-tv:s sändningar vad som händer där borta på andra sidan havet. När jag kommer hem ikväll kommer jag spela din musik och minnas dig.
För det är inte svårt att minnas dig. En hel värld minns dig just därför att det är så lätt att relatera till dig och det du bidragit med under din livstid. Vi minns dina sånger därför att de funnits där under så mångas uppväxter och liv. Det är sånger vi har skrattat och gråtit till, funderat, dansat och supit oss fulla till. Vi har skrålat dem i duschen och vi har nynnat dem för oss själva och för varandra. De har funnits där. De finns fortfarande där och kommer alltid finnas där.
Ditt budskap till världen gick inte att ta miste på; Fred, hopp och kärlek för människan och planeten. I alla lägen. Tillsammans kan vi bli starka och göra skillnad. Du trodde på det, och till minne av dig ska jag också tro på det.
Kungen av pop, Michael Jackson; Detta är ett sista litet farväl från en för alltid lika hängiven beundrare av dig, din musik och ditt budskap.
Idag begravs du, din kropp läggs till den sista vilan efter ett hårt och händelserikt liv. En hel värld sörjer din bortgång, i detta nu spelas din musik och sjungs dina sånger på så många platser och av så många människor världen över. Själv betraktar jag via aftonbladets internet-tv:s sändningar vad som händer där borta på andra sidan havet. När jag kommer hem ikväll kommer jag spela din musik och minnas dig.
För det är inte svårt att minnas dig. En hel värld minns dig just därför att det är så lätt att relatera till dig och det du bidragit med under din livstid. Vi minns dina sånger därför att de funnits där under så mångas uppväxter och liv. Det är sånger vi har skrattat och gråtit till, funderat, dansat och supit oss fulla till. Vi har skrålat dem i duschen och vi har nynnat dem för oss själva och för varandra. De har funnits där. De finns fortfarande där och kommer alltid finnas där.
Ditt budskap till världen gick inte att ta miste på; Fred, hopp och kärlek för människan och planeten. I alla lägen. Tillsammans kan vi bli starka och göra skillnad. Du trodde på det, och till minne av dig ska jag också tro på det.
Kungen av pop, Michael Jackson; Detta är ett sista litet farväl från en för alltid lika hängiven beundrare av dig, din musik och ditt budskap.
tio i tio-funderingar
Det är få saker som eldar på mitt skrivande-behov lika mycket som ensamhet. I detta specifika fall rekommenderar jag er att spara på medlidandet då det inte handlar om något djupare än att det bara är jag som bemannar kontoret.;)
Men det är ett oemotsägligt faktum att det ligger något ödsligt över ett storskaligt industrikomplex strax innan klockan tio på kvällen. De avlägsna dunsarna som då och då bryter tystnaden och de enorma lokalerna får en alltid att känna sig ganska liten och bortglömd. Vid hemgång toppas det hela när man märker att hela världen, åtminstone den del av världen som sträcker sig från farsta strand till nynäshamn, gått i kvav sedan timmar tillbaka medans man själv tillbringat dessa timmar i en bubbla av någon form av inbillad effektivitet.
Bland det första som möter en när man träder in i min lilla lägenhet är det stora tomrummet som öppnar sig mitt emot en, dvs utsikten från femte våningen i ett hus beläget högst upp på ett berg. Sommarnatts-utsikten därifrån är en av de saker som gjorde att jag bestämde mig för att flytta dit alls. Det finns ingenting jag inte kan se därifrån, och det är en syn jag inte ofta delar med mig av. Just eftersom det är lite samma känsla. Det enorma utrymmet som sträcker ut sig inför en, kombinerat med det faktum att man just då är helt ensam i världen om just det specifika ögonblicket, får en att känna sig lika liten som den milsvida vyn är stor.
Och ändå är det just när jag känner mig så liten som jag inser styrkan och omfattningen av det Stora. Det Stora som alltid finns runt omkring mig och i mig och som skyddar mig och hjälper mig om jag bara vågar anta utmaningen att släppa taget och tänja lite på gränserna för vad jag måste kunna kontrollera. Och jag inser hur stor makt vardagen med alla sina begrepp och företeelser har på en, hur mycket av sig själv man låser in och puttar undan eftersom en fritt tänkande och andlig individ aldrig någonsin har haft en plats i ett normaliserat samhälle. Historien själv bevisar detta påstående, i det omedelbara sammanhanget är det alltid den materiella horan som vinner. Men själv vill jag åtminstone tro att en odödlig själ är det som är jag, och att den i slutändan får sin belöning för vad den utsatts, och utsätts för i vår värld. En värld som vi påstår att vi älskar och tycker är vacker, men som med allt annat som får titeln Vacker, Älskvärd eller Ovärderlig så måste vi förstöra den så mycket vi någonsin kan för att sedan lägga skulden på Gud, djävulen, USA, talibanerna, veganerna, ankeborgarna eller vem som helst utom oss själva.
Det finns ett ljus i människan, och den enda som paradoxalt nog begär att vi ska undvika att tända det ljuset är människan själv.
Men det är ett oemotsägligt faktum att det ligger något ödsligt över ett storskaligt industrikomplex strax innan klockan tio på kvällen. De avlägsna dunsarna som då och då bryter tystnaden och de enorma lokalerna får en alltid att känna sig ganska liten och bortglömd. Vid hemgång toppas det hela när man märker att hela världen, åtminstone den del av världen som sträcker sig från farsta strand till nynäshamn, gått i kvav sedan timmar tillbaka medans man själv tillbringat dessa timmar i en bubbla av någon form av inbillad effektivitet.
Bland det första som möter en när man träder in i min lilla lägenhet är det stora tomrummet som öppnar sig mitt emot en, dvs utsikten från femte våningen i ett hus beläget högst upp på ett berg. Sommarnatts-utsikten därifrån är en av de saker som gjorde att jag bestämde mig för att flytta dit alls. Det finns ingenting jag inte kan se därifrån, och det är en syn jag inte ofta delar med mig av. Just eftersom det är lite samma känsla. Det enorma utrymmet som sträcker ut sig inför en, kombinerat med det faktum att man just då är helt ensam i världen om just det specifika ögonblicket, får en att känna sig lika liten som den milsvida vyn är stor.
Och ändå är det just när jag känner mig så liten som jag inser styrkan och omfattningen av det Stora. Det Stora som alltid finns runt omkring mig och i mig och som skyddar mig och hjälper mig om jag bara vågar anta utmaningen att släppa taget och tänja lite på gränserna för vad jag måste kunna kontrollera. Och jag inser hur stor makt vardagen med alla sina begrepp och företeelser har på en, hur mycket av sig själv man låser in och puttar undan eftersom en fritt tänkande och andlig individ aldrig någonsin har haft en plats i ett normaliserat samhälle. Historien själv bevisar detta påstående, i det omedelbara sammanhanget är det alltid den materiella horan som vinner. Men själv vill jag åtminstone tro att en odödlig själ är det som är jag, och att den i slutändan får sin belöning för vad den utsatts, och utsätts för i vår värld. En värld som vi påstår att vi älskar och tycker är vacker, men som med allt annat som får titeln Vacker, Älskvärd eller Ovärderlig så måste vi förstöra den så mycket vi någonsin kan för att sedan lägga skulden på Gud, djävulen, USA, talibanerna, veganerna, ankeborgarna eller vem som helst utom oss själva.
Det finns ett ljus i människan, och den enda som paradoxalt nog begär att vi ska undvika att tända det ljuset är människan själv.
Plattan i mattan!
Vi gör ett nytt försök att dra igång här nu. Någonting, jag vet inte riktigt vad, hände och stoppade maskineriet, in- och utandningen samt förmågan att duscha. Ni vet, öga-handkoordination.
Har ni märkt att det är sommar? Själv kunde jag inte undgå att lägga märke till det efter en dag på dalarö i slutet av maj, som övergick i en natts överjävlig vånda orsakad av första klassens solsting. Hade inte mått så dåligt sedan den där gången jag trodde att jag drabbats av böldpest (filmsekvens a la family guy där jag ligger på en okänd familjs matbord och vrider mig i plågor i tre minuter innan jag frågar mannen i familjen "Say, you guys don't happen to be jewish do you? I need someone to blame for this!").
Nåväl. Med en ynka vecka kvar innan semestern är känslan slående lik den som alltid infann sig sista månaden i plugget innan sommarlovet. Man lufsar runt i något slags mentala mjukisbyxor, okammad och oduschad och med ett spendrupssmajl över hela fejset. Fyra veckor känns oändligt, ett oöverskådligt tidsspann. Den känslan av total överlägsenhet är det enda som håller en på benen. Det är den känslan som gör att de små frustrerande detaljerna som alltid annars gör en tokig helt plötsligt inte kommer åt en.
Det är sedan när första soliga dagen på ledigheten infinner sig, när man kan sitta i bar överkropp, solbrillor som hela tiden riskerar att halka av näsan för att man är bara lite för svettig, med en kall öl i handen och skita i allt och alla, en stund som helt och hållet kan användas till att betrakta sitt inre lugn, det är just i det läget ingen, absolut ingen kan komma med ett enda skäligt argument för att Gud inte existerar!
En annan sak ni kan tänka på om dagen känns lite tung, det är den oslagbara minen hos en förskräckt gnagare. Handen på hjärtat; Finns det någonting mer komiskt än mimiken hos ett nervöst marsvin?
Glad sommar!
Har ni märkt att det är sommar? Själv kunde jag inte undgå att lägga märke till det efter en dag på dalarö i slutet av maj, som övergick i en natts överjävlig vånda orsakad av första klassens solsting. Hade inte mått så dåligt sedan den där gången jag trodde att jag drabbats av böldpest (filmsekvens a la family guy där jag ligger på en okänd familjs matbord och vrider mig i plågor i tre minuter innan jag frågar mannen i familjen "Say, you guys don't happen to be jewish do you? I need someone to blame for this!").
Nåväl. Med en ynka vecka kvar innan semestern är känslan slående lik den som alltid infann sig sista månaden i plugget innan sommarlovet. Man lufsar runt i något slags mentala mjukisbyxor, okammad och oduschad och med ett spendrupssmajl över hela fejset. Fyra veckor känns oändligt, ett oöverskådligt tidsspann. Den känslan av total överlägsenhet är det enda som håller en på benen. Det är den känslan som gör att de små frustrerande detaljerna som alltid annars gör en tokig helt plötsligt inte kommer åt en.
Det är sedan när första soliga dagen på ledigheten infinner sig, när man kan sitta i bar överkropp, solbrillor som hela tiden riskerar att halka av näsan för att man är bara lite för svettig, med en kall öl i handen och skita i allt och alla, en stund som helt och hållet kan användas till att betrakta sitt inre lugn, det är just i det läget ingen, absolut ingen kan komma med ett enda skäligt argument för att Gud inte existerar!
En annan sak ni kan tänka på om dagen känns lite tung, det är den oslagbara minen hos en förskräckt gnagare. Handen på hjärtat; Finns det någonting mer komiskt än mimiken hos ett nervöst marsvin?
Glad sommar!
Hmm
Det är lite mycket nu. Jag ber att få återkomma.
Fuck yeah
Cola nummer 2 satt som pitten i brevlådan, mina damer och herrar. Om gudarna nu är goda och jag lär mig knyta en slips innan 25-årsdagen kanske detta bara var en påminnelse om att man inte bara ska sitta på lilla stjärten när man befinner sig på jobbet.
Alltså blä...
Sitter på kontoret och känner mig allmänt olustig. Det slog till på en sekund, från att må helt som vanligt till yrsel, darrningar, lite frossa och smått illamående, plus att jag känner mig helt utmattad.
Traskade ner till automaten och köpte mig en cola och hällde i mig, där försvann i alla fall illamåendet. Yrseln är dock kvar. Som sagt, allmänt olustigt.
Jag hoppas att detta bara är ett tecken på någon form av kemisk obalans, eller att månen dansar jenka, för jag har verkligen ingen lust att bli liggande sjuk i något otrevligt.
Ska nog gå ned och köpa mig en cola till, det var ganska gott.
Traskade ner till automaten och köpte mig en cola och hällde i mig, där försvann i alla fall illamåendet. Yrseln är dock kvar. Som sagt, allmänt olustigt.
Jag hoppas att detta bara är ett tecken på någon form av kemisk obalans, eller att månen dansar jenka, för jag har verkligen ingen lust att bli liggande sjuk i något otrevligt.
Ska nog gå ned och köpa mig en cola till, det var ganska gott.
Gårdagen i bilder
Dåså, då vart det gjort till slut. :) Blev gaddad på Heavenly Ink i Åkersberga, helt bra!
Heavenly Ink's Yngve in action. Vad ni än tror har jag inte skitit ner mig. Även om det faktiskt ser så ut.
Eftersom jag är en sån jävla hårding blev jag tatuerad med mitt eget blod. Gaddkladd skulle man kunna säga.
Ett jävla tjusigt slutresultat om jag får säga det själv!
Nej
Det blir inget naket här. Det är helt enkelt inte den sortens sida.
Dags till slut
Var iväg och fick en tid bokad för tatuering till slut. Hade sån där ruskig medvind som man nästan inte får ha och fick en tid redan nästa vecka som någon avbokat tidigare på dagen. Så efter mycket om och men och många års funderande så blir jag äntligen gaddad, en sån här:
... ska jag inte ha. Istället blir det ett tempelherrekors på höger arm. Återkommer med mer om det efter att det är utfört.
Det är någonting...
Någonting med extremt berusade människor fascinerar mig oerhört. Vet inte om det beror på att jag själv aldrig riktigt hamnar i samma tillstånd, brukar lessna ganska långt innan det händer. Nu är det väl kanske inte ur ett hälsoperspektiv särdeles eftersträvansvärt att dricka sig sådär totalt jävla asplakat, men kom inte och säg att ni inte någonstans blir imponerade av det här:
Det kan inte vara mycket som bekymrar en om man klarar av att sova sådär.
Det kan inte vara mycket som bekymrar en om man klarar av att sova sådär.
Egentligen igår
Detta kan, om man så vill, betraktas som gårdagens inlägg. Eller så kan man, om man anser att detta sätt att läsa är för komplicerat, bara läsa som vanligt. Det är upp till er. Det räknade ni inte med va? Att ställas inför ett sådant tvetydigt val en fredag i mars. Ha!
Tankarna från gårdagen kretsade kring företeelser och framför allt varelser jag känner mer eller mindre förakt inför.
Överlägset överst på denna lista står korkade människor. Jag syftar här alltså inte på människor som har t. ex. ett förståndshandikapp, en bokstavssjukdom eller liknande. De ämnniskorna är sjuka och inte dumma.
Nej, jag talar om de här vardags- (och för den delen i ännu större utsträckning helg-) stupida människorna som aldrig någonsin tänker efter, som i grund och botten känner till vad för konsekvenser deras handlingar kan få men ger blanka fan i det. Jag hatar även att behöva upprepa mig när jag förklarar någonting. Undantaget ifall människan i fråga inte hör vad jag säger. Jag syftar på när folk helt enkelt inte lyssnar, avbryter mig mitt i meningar för att prata om något helt annat eller ställa dumma frågor. Dumma såtillvida att jag en halv minut tidigare sagt svaret, vilket de hade uppfattat om de hade lyssnat till vad jag sa!
Vidare följer mitt mer och mer växande förakt mot hundar. Varför? Hundar äter avföring. Vad värre är, de äter andras avföring. Detta sorgliga faktum är ingenting annat än... vidrigt. Jag kan på rak arm bara komma på en annan varelse som gör detta, och det är de människor vi i folkmun kallar koprofager. Alltså totalt sjuka människor. You do the math.
Hundar rullar sig i ruttna kadaver. Det är inte på något sätt bättre än att äta avföring.
Slutligen är deras absolut största intresse i livet att stoppa nosen i någon annans rövhål.
Jag vet inte vad ni har för åsikt, men personligen kan jag inte annat än förakta dessa beteenden, hur söta de än kan vara i övrigt.
Tankarna från gårdagen kretsade kring företeelser och framför allt varelser jag känner mer eller mindre förakt inför.
Överlägset överst på denna lista står korkade människor. Jag syftar här alltså inte på människor som har t. ex. ett förståndshandikapp, en bokstavssjukdom eller liknande. De ämnniskorna är sjuka och inte dumma.
Nej, jag talar om de här vardags- (och för den delen i ännu större utsträckning helg-) stupida människorna som aldrig någonsin tänker efter, som i grund och botten känner till vad för konsekvenser deras handlingar kan få men ger blanka fan i det. Jag hatar även att behöva upprepa mig när jag förklarar någonting. Undantaget ifall människan i fråga inte hör vad jag säger. Jag syftar på när folk helt enkelt inte lyssnar, avbryter mig mitt i meningar för att prata om något helt annat eller ställa dumma frågor. Dumma såtillvida att jag en halv minut tidigare sagt svaret, vilket de hade uppfattat om de hade lyssnat till vad jag sa!
Vidare följer mitt mer och mer växande förakt mot hundar. Varför? Hundar äter avföring. Vad värre är, de äter andras avföring. Detta sorgliga faktum är ingenting annat än... vidrigt. Jag kan på rak arm bara komma på en annan varelse som gör detta, och det är de människor vi i folkmun kallar koprofager. Alltså totalt sjuka människor. You do the math.
Hundar rullar sig i ruttna kadaver. Det är inte på något sätt bättre än att äta avföring.
Slutligen är deras absolut största intresse i livet att stoppa nosen i någon annans rövhål.
Jag vet inte vad ni har för åsikt, men personligen kan jag inte annat än förakta dessa beteenden, hur söta de än kan vara i övrigt.
Vet inte riktigt varför, men någonting i den här bilden får mig att garva röven av mig!
humor
Det här är extremt bra humor.
