tio i tio-funderingar
Det är få saker som eldar på mitt skrivande-behov lika mycket som ensamhet. I detta specifika fall rekommenderar jag er att spara på medlidandet då det inte handlar om något djupare än att det bara är jag som bemannar kontoret.;)
Men det är ett oemotsägligt faktum att det ligger något ödsligt över ett storskaligt industrikomplex strax innan klockan tio på kvällen. De avlägsna dunsarna som då och då bryter tystnaden och de enorma lokalerna får en alltid att känna sig ganska liten och bortglömd. Vid hemgång toppas det hela när man märker att hela världen, åtminstone den del av världen som sträcker sig från farsta strand till nynäshamn, gått i kvav sedan timmar tillbaka medans man själv tillbringat dessa timmar i en bubbla av någon form av inbillad effektivitet.
Bland det första som möter en när man träder in i min lilla lägenhet är det stora tomrummet som öppnar sig mitt emot en, dvs utsikten från femte våningen i ett hus beläget högst upp på ett berg. Sommarnatts-utsikten därifrån är en av de saker som gjorde att jag bestämde mig för att flytta dit alls. Det finns ingenting jag inte kan se därifrån, och det är en syn jag inte ofta delar med mig av. Just eftersom det är lite samma känsla. Det enorma utrymmet som sträcker ut sig inför en, kombinerat med det faktum att man just då är helt ensam i världen om just det specifika ögonblicket, får en att känna sig lika liten som den milsvida vyn är stor.
Och ändå är det just när jag känner mig så liten som jag inser styrkan och omfattningen av det Stora. Det Stora som alltid finns runt omkring mig och i mig och som skyddar mig och hjälper mig om jag bara vågar anta utmaningen att släppa taget och tänja lite på gränserna för vad jag måste kunna kontrollera. Och jag inser hur stor makt vardagen med alla sina begrepp och företeelser har på en, hur mycket av sig själv man låser in och puttar undan eftersom en fritt tänkande och andlig individ aldrig någonsin har haft en plats i ett normaliserat samhälle. Historien själv bevisar detta påstående, i det omedelbara sammanhanget är det alltid den materiella horan som vinner. Men själv vill jag åtminstone tro att en odödlig själ är det som är jag, och att den i slutändan får sin belöning för vad den utsatts, och utsätts för i vår värld. En värld som vi påstår att vi älskar och tycker är vacker, men som med allt annat som får titeln Vacker, Älskvärd eller Ovärderlig så måste vi förstöra den så mycket vi någonsin kan för att sedan lägga skulden på Gud, djävulen, USA, talibanerna, veganerna, ankeborgarna eller vem som helst utom oss själva.
Det finns ett ljus i människan, och den enda som paradoxalt nog begär att vi ska undvika att tända det ljuset är människan själv.
Men det är ett oemotsägligt faktum att det ligger något ödsligt över ett storskaligt industrikomplex strax innan klockan tio på kvällen. De avlägsna dunsarna som då och då bryter tystnaden och de enorma lokalerna får en alltid att känna sig ganska liten och bortglömd. Vid hemgång toppas det hela när man märker att hela världen, åtminstone den del av världen som sträcker sig från farsta strand till nynäshamn, gått i kvav sedan timmar tillbaka medans man själv tillbringat dessa timmar i en bubbla av någon form av inbillad effektivitet.
Bland det första som möter en när man träder in i min lilla lägenhet är det stora tomrummet som öppnar sig mitt emot en, dvs utsikten från femte våningen i ett hus beläget högst upp på ett berg. Sommarnatts-utsikten därifrån är en av de saker som gjorde att jag bestämde mig för att flytta dit alls. Det finns ingenting jag inte kan se därifrån, och det är en syn jag inte ofta delar med mig av. Just eftersom det är lite samma känsla. Det enorma utrymmet som sträcker ut sig inför en, kombinerat med det faktum att man just då är helt ensam i världen om just det specifika ögonblicket, får en att känna sig lika liten som den milsvida vyn är stor.
Och ändå är det just när jag känner mig så liten som jag inser styrkan och omfattningen av det Stora. Det Stora som alltid finns runt omkring mig och i mig och som skyddar mig och hjälper mig om jag bara vågar anta utmaningen att släppa taget och tänja lite på gränserna för vad jag måste kunna kontrollera. Och jag inser hur stor makt vardagen med alla sina begrepp och företeelser har på en, hur mycket av sig själv man låser in och puttar undan eftersom en fritt tänkande och andlig individ aldrig någonsin har haft en plats i ett normaliserat samhälle. Historien själv bevisar detta påstående, i det omedelbara sammanhanget är det alltid den materiella horan som vinner. Men själv vill jag åtminstone tro att en odödlig själ är det som är jag, och att den i slutändan får sin belöning för vad den utsatts, och utsätts för i vår värld. En värld som vi påstår att vi älskar och tycker är vacker, men som med allt annat som får titeln Vacker, Älskvärd eller Ovärderlig så måste vi förstöra den så mycket vi någonsin kan för att sedan lägga skulden på Gud, djävulen, USA, talibanerna, veganerna, ankeborgarna eller vem som helst utom oss själva.
Det finns ett ljus i människan, och den enda som paradoxalt nog begär att vi ska undvika att tända det ljuset är människan själv.
Kommentarer
Trackback
