Foten i hålet
Det är det som förgyllt min dag mest hittills. Ett hål i kontorsväggen som vätter ut mot loftgången. I det hålet kan man stoppa in foten. Så det har jag gjort. Uppskattningsvis omkring åtta gånger än så länge. Misstänker att det kommer bli fler.
Har precis läst Fattigbloggen. Men det är ingenting jag planerar att utveckla mig kring just nu. Dels för att det skulle ta för mycket plats, och alla blogg-gurus hävdar ju att man ska skriva lätta och luftiga texter. Dels blir jag bara arg när jag tänker på vad som står i nämnda blogg. Och idag vill jag inte vara arg.
Fredagskrämporna har inte låtit vänta på sig ikväll. Minst tre grabbar här har blivit hastigt sjuka och blivit tvungna att åka hem. Måste vara något i väggarna. Betong är inte helt ofarligt. I alla fall inte om man äter det. Vilket jag är smått övertygad om att vissa här faktiskt gör.
Imorgon lutar det åt uteservering. Om det visar sig att vädret så tillåter. Det blir i så fall mitt första uteserveringsbesök i år. Något sent, det medges, men jag har helt enkelt inte fått möjlighet tidigare. Hur som haver skulle det kännas som en bra start på semestern.
Läste att Carolina Gynning blivit polisanmäld. Och polisanmält. Och så är hon i Italien. Det är verkligen sjukt synd om Carolina Gynning.
Blondinbella har varit på Harry Potter-premiär. Hennes snubbe är tydligen i Ö-vik. Sjukt synd om Blondinbella också.
De hävdar att de funnit svaret på mysteriet med "kloak-ufot". Personligen tror jag att de i själva verket bara hittat Bingo Remér som fått en snedfylla.
Dagens riktiga höjdare är den polska kvinna som stämmer ett egyptiskt hotell eftersom hon hävdar att hennes 13-åriga dotter blivit gravid i hotellets pool. Hon hävdar bestämt att flickan inte umgåtts med traktens lokala pojkar. Vad beträffar de övriga turisterna varav gissningsvis hälften bör ha varit av manligt kön uttalar hon sig inte. Människan är katolik. Henne ÄR det verkligen synd om.
En timme och fyrtio minuter kvar till semester.
Har precis läst Fattigbloggen. Men det är ingenting jag planerar att utveckla mig kring just nu. Dels för att det skulle ta för mycket plats, och alla blogg-gurus hävdar ju att man ska skriva lätta och luftiga texter. Dels blir jag bara arg när jag tänker på vad som står i nämnda blogg. Och idag vill jag inte vara arg.
Fredagskrämporna har inte låtit vänta på sig ikväll. Minst tre grabbar här har blivit hastigt sjuka och blivit tvungna att åka hem. Måste vara något i väggarna. Betong är inte helt ofarligt. I alla fall inte om man äter det. Vilket jag är smått övertygad om att vissa här faktiskt gör.
Imorgon lutar det åt uteservering. Om det visar sig att vädret så tillåter. Det blir i så fall mitt första uteserveringsbesök i år. Något sent, det medges, men jag har helt enkelt inte fått möjlighet tidigare. Hur som haver skulle det kännas som en bra start på semestern.
Läste att Carolina Gynning blivit polisanmäld. Och polisanmält. Och så är hon i Italien. Det är verkligen sjukt synd om Carolina Gynning.
Blondinbella har varit på Harry Potter-premiär. Hennes snubbe är tydligen i Ö-vik. Sjukt synd om Blondinbella också.
De hävdar att de funnit svaret på mysteriet med "kloak-ufot". Personligen tror jag att de i själva verket bara hittat Bingo Remér som fått en snedfylla.
Dagens riktiga höjdare är den polska kvinna som stämmer ett egyptiskt hotell eftersom hon hävdar att hennes 13-åriga dotter blivit gravid i hotellets pool. Hon hävdar bestämt att flickan inte umgåtts med traktens lokala pojkar. Vad beträffar de övriga turisterna varav gissningsvis hälften bör ha varit av manligt kön uttalar hon sig inte. Människan är katolik. Henne ÄR det verkligen synd om.
En timme och fyrtio minuter kvar till semester.
Schulmaneffekten
Det var en jäkla låda det hålls kring Alexander Schulman's artikel i DN häromdagen, behandlande ämnet "Bloggares makt". Jag vet inte om jag anser det vara komiskt, skrämmande eller lite av båda att folk trissar upp en fullfjädrad debatt om saken? Hur som helst ger jag mig härmed in i den, med huvudet före. ;)
Personligen anser jag att det är väldigt underhållande att läsa andras bloggar. Skriver personerna i fråga om saker som är helt ovidkommande i mitt liv så väljer jag att klicka vidare. Vet inte heller om jag låter mig påverkas i någon utsträckning, kanske blir jag mer påverkad än vad jag själv tror.
Men jag ställer mig en smula frågande till de som för fram argumenten att människor skulle påverkas negativt av vad andra skriver i sina små bloggar. Jag finner det högst osannolikt. Om folk plötsligt får ett sjukligt begär efter dyra märkeskläder efter att ha läst blondinbellas blogg så må det väl vara deras ensak? Det är ju på det hela taget ingen som skadas av något sådant.
Må vara att det är annat som gäller om vi till exempel pratar om psykiskt instabila ungdomar som klickar in sig på "fel" bloggar och där blir så påverkade av vad andra skriver att de fortsätter skada sig själva ännu mer. Men jag anser att man ganska omgående kan slå fast att det i dessa fall knappast är de inblandade bloggarna som är orsaken till dessa människors problem.
Det är också intressant att så fort det talas om att människor påverkas av något så framställs den påverkan i 99 fall av 100 som en negativ sådan. Man ska inte glömma bort det faktum att det troligtvis existerar lika många ytliga "skit"-bloggar som bloggar där människor som faktiskt tänkt efter uttrycker sig och delar med sig av vad de kommit fram till. Dessa texter borde väl påverka i lika stor utsträckning som de övriga, och det borde väl i så fall precis lika gärna kunna leda till en positiv påverkan?
På det hela taget känns hela diskussionen en aning besmittad av något slags "Sila mygg och svälja kameler"-syndrom. Man frågar sig när folk egentligen på allvar ska börja tänka själva, för i rimlighetens namn borde väl varje någorlunda självgående individ kunna bestämma själv vad den ska låta sig påverkas av, åtminstone när vi talar om så förhållandevis trivila plan som en sketen blogg bland miljoner andra.
Klockan 23.00 ikväll börjar min semester.
Ratta-datta-daaaaa!
Personligen anser jag att det är väldigt underhållande att läsa andras bloggar. Skriver personerna i fråga om saker som är helt ovidkommande i mitt liv så väljer jag att klicka vidare. Vet inte heller om jag låter mig påverkas i någon utsträckning, kanske blir jag mer påverkad än vad jag själv tror.
Men jag ställer mig en smula frågande till de som för fram argumenten att människor skulle påverkas negativt av vad andra skriver i sina små bloggar. Jag finner det högst osannolikt. Om folk plötsligt får ett sjukligt begär efter dyra märkeskläder efter att ha läst blondinbellas blogg så må det väl vara deras ensak? Det är ju på det hela taget ingen som skadas av något sådant.
Må vara att det är annat som gäller om vi till exempel pratar om psykiskt instabila ungdomar som klickar in sig på "fel" bloggar och där blir så påverkade av vad andra skriver att de fortsätter skada sig själva ännu mer. Men jag anser att man ganska omgående kan slå fast att det i dessa fall knappast är de inblandade bloggarna som är orsaken till dessa människors problem.
Det är också intressant att så fort det talas om att människor påverkas av något så framställs den påverkan i 99 fall av 100 som en negativ sådan. Man ska inte glömma bort det faktum att det troligtvis existerar lika många ytliga "skit"-bloggar som bloggar där människor som faktiskt tänkt efter uttrycker sig och delar med sig av vad de kommit fram till. Dessa texter borde väl påverka i lika stor utsträckning som de övriga, och det borde väl i så fall precis lika gärna kunna leda till en positiv påverkan?
På det hela taget känns hela diskussionen en aning besmittad av något slags "Sila mygg och svälja kameler"-syndrom. Man frågar sig när folk egentligen på allvar ska börja tänka själva, för i rimlighetens namn borde väl varje någorlunda självgående individ kunna bestämma själv vad den ska låta sig påverkas av, åtminstone när vi talar om så förhållandevis trivila plan som en sketen blogg bland miljoner andra.
Klockan 23.00 ikväll börjar min semester.
Ratta-datta-daaaaa!
Farväl, tappre lille kung!
En sista hälsning till Mr. Jackson.
Idag begravs du, din kropp läggs till den sista vilan efter ett hårt och händelserikt liv. En hel värld sörjer din bortgång, i detta nu spelas din musik och sjungs dina sånger på så många platser och av så många människor världen över. Själv betraktar jag via aftonbladets internet-tv:s sändningar vad som händer där borta på andra sidan havet. När jag kommer hem ikväll kommer jag spela din musik och minnas dig.
För det är inte svårt att minnas dig. En hel värld minns dig just därför att det är så lätt att relatera till dig och det du bidragit med under din livstid. Vi minns dina sånger därför att de funnits där under så mångas uppväxter och liv. Det är sånger vi har skrattat och gråtit till, funderat, dansat och supit oss fulla till. Vi har skrålat dem i duschen och vi har nynnat dem för oss själva och för varandra. De har funnits där. De finns fortfarande där och kommer alltid finnas där.
Ditt budskap till världen gick inte att ta miste på; Fred, hopp och kärlek för människan och planeten. I alla lägen. Tillsammans kan vi bli starka och göra skillnad. Du trodde på det, och till minne av dig ska jag också tro på det.
Kungen av pop, Michael Jackson; Detta är ett sista litet farväl från en för alltid lika hängiven beundrare av dig, din musik och ditt budskap.
Idag begravs du, din kropp läggs till den sista vilan efter ett hårt och händelserikt liv. En hel värld sörjer din bortgång, i detta nu spelas din musik och sjungs dina sånger på så många platser och av så många människor världen över. Själv betraktar jag via aftonbladets internet-tv:s sändningar vad som händer där borta på andra sidan havet. När jag kommer hem ikväll kommer jag spela din musik och minnas dig.
För det är inte svårt att minnas dig. En hel värld minns dig just därför att det är så lätt att relatera till dig och det du bidragit med under din livstid. Vi minns dina sånger därför att de funnits där under så mångas uppväxter och liv. Det är sånger vi har skrattat och gråtit till, funderat, dansat och supit oss fulla till. Vi har skrålat dem i duschen och vi har nynnat dem för oss själva och för varandra. De har funnits där. De finns fortfarande där och kommer alltid finnas där.
Ditt budskap till världen gick inte att ta miste på; Fred, hopp och kärlek för människan och planeten. I alla lägen. Tillsammans kan vi bli starka och göra skillnad. Du trodde på det, och till minne av dig ska jag också tro på det.
Kungen av pop, Michael Jackson; Detta är ett sista litet farväl från en för alltid lika hängiven beundrare av dig, din musik och ditt budskap.
tio i tio-funderingar
Det är få saker som eldar på mitt skrivande-behov lika mycket som ensamhet. I detta specifika fall rekommenderar jag er att spara på medlidandet då det inte handlar om något djupare än att det bara är jag som bemannar kontoret.;)
Men det är ett oemotsägligt faktum att det ligger något ödsligt över ett storskaligt industrikomplex strax innan klockan tio på kvällen. De avlägsna dunsarna som då och då bryter tystnaden och de enorma lokalerna får en alltid att känna sig ganska liten och bortglömd. Vid hemgång toppas det hela när man märker att hela världen, åtminstone den del av världen som sträcker sig från farsta strand till nynäshamn, gått i kvav sedan timmar tillbaka medans man själv tillbringat dessa timmar i en bubbla av någon form av inbillad effektivitet.
Bland det första som möter en när man träder in i min lilla lägenhet är det stora tomrummet som öppnar sig mitt emot en, dvs utsikten från femte våningen i ett hus beläget högst upp på ett berg. Sommarnatts-utsikten därifrån är en av de saker som gjorde att jag bestämde mig för att flytta dit alls. Det finns ingenting jag inte kan se därifrån, och det är en syn jag inte ofta delar med mig av. Just eftersom det är lite samma känsla. Det enorma utrymmet som sträcker ut sig inför en, kombinerat med det faktum att man just då är helt ensam i världen om just det specifika ögonblicket, får en att känna sig lika liten som den milsvida vyn är stor.
Och ändå är det just när jag känner mig så liten som jag inser styrkan och omfattningen av det Stora. Det Stora som alltid finns runt omkring mig och i mig och som skyddar mig och hjälper mig om jag bara vågar anta utmaningen att släppa taget och tänja lite på gränserna för vad jag måste kunna kontrollera. Och jag inser hur stor makt vardagen med alla sina begrepp och företeelser har på en, hur mycket av sig själv man låser in och puttar undan eftersom en fritt tänkande och andlig individ aldrig någonsin har haft en plats i ett normaliserat samhälle. Historien själv bevisar detta påstående, i det omedelbara sammanhanget är det alltid den materiella horan som vinner. Men själv vill jag åtminstone tro att en odödlig själ är det som är jag, och att den i slutändan får sin belöning för vad den utsatts, och utsätts för i vår värld. En värld som vi påstår att vi älskar och tycker är vacker, men som med allt annat som får titeln Vacker, Älskvärd eller Ovärderlig så måste vi förstöra den så mycket vi någonsin kan för att sedan lägga skulden på Gud, djävulen, USA, talibanerna, veganerna, ankeborgarna eller vem som helst utom oss själva.
Det finns ett ljus i människan, och den enda som paradoxalt nog begär att vi ska undvika att tända det ljuset är människan själv.
Men det är ett oemotsägligt faktum att det ligger något ödsligt över ett storskaligt industrikomplex strax innan klockan tio på kvällen. De avlägsna dunsarna som då och då bryter tystnaden och de enorma lokalerna får en alltid att känna sig ganska liten och bortglömd. Vid hemgång toppas det hela när man märker att hela världen, åtminstone den del av världen som sträcker sig från farsta strand till nynäshamn, gått i kvav sedan timmar tillbaka medans man själv tillbringat dessa timmar i en bubbla av någon form av inbillad effektivitet.
Bland det första som möter en när man träder in i min lilla lägenhet är det stora tomrummet som öppnar sig mitt emot en, dvs utsikten från femte våningen i ett hus beläget högst upp på ett berg. Sommarnatts-utsikten därifrån är en av de saker som gjorde att jag bestämde mig för att flytta dit alls. Det finns ingenting jag inte kan se därifrån, och det är en syn jag inte ofta delar med mig av. Just eftersom det är lite samma känsla. Det enorma utrymmet som sträcker ut sig inför en, kombinerat med det faktum att man just då är helt ensam i världen om just det specifika ögonblicket, får en att känna sig lika liten som den milsvida vyn är stor.
Och ändå är det just när jag känner mig så liten som jag inser styrkan och omfattningen av det Stora. Det Stora som alltid finns runt omkring mig och i mig och som skyddar mig och hjälper mig om jag bara vågar anta utmaningen att släppa taget och tänja lite på gränserna för vad jag måste kunna kontrollera. Och jag inser hur stor makt vardagen med alla sina begrepp och företeelser har på en, hur mycket av sig själv man låser in och puttar undan eftersom en fritt tänkande och andlig individ aldrig någonsin har haft en plats i ett normaliserat samhälle. Historien själv bevisar detta påstående, i det omedelbara sammanhanget är det alltid den materiella horan som vinner. Men själv vill jag åtminstone tro att en odödlig själ är det som är jag, och att den i slutändan får sin belöning för vad den utsatts, och utsätts för i vår värld. En värld som vi påstår att vi älskar och tycker är vacker, men som med allt annat som får titeln Vacker, Älskvärd eller Ovärderlig så måste vi förstöra den så mycket vi någonsin kan för att sedan lägga skulden på Gud, djävulen, USA, talibanerna, veganerna, ankeborgarna eller vem som helst utom oss själva.
Det finns ett ljus i människan, och den enda som paradoxalt nog begär att vi ska undvika att tända det ljuset är människan själv.
Plattan i mattan!
Vi gör ett nytt försök att dra igång här nu. Någonting, jag vet inte riktigt vad, hände och stoppade maskineriet, in- och utandningen samt förmågan att duscha. Ni vet, öga-handkoordination.
Har ni märkt att det är sommar? Själv kunde jag inte undgå att lägga märke till det efter en dag på dalarö i slutet av maj, som övergick i en natts överjävlig vånda orsakad av första klassens solsting. Hade inte mått så dåligt sedan den där gången jag trodde att jag drabbats av böldpest (filmsekvens a la family guy där jag ligger på en okänd familjs matbord och vrider mig i plågor i tre minuter innan jag frågar mannen i familjen "Say, you guys don't happen to be jewish do you? I need someone to blame for this!").
Nåväl. Med en ynka vecka kvar innan semestern är känslan slående lik den som alltid infann sig sista månaden i plugget innan sommarlovet. Man lufsar runt i något slags mentala mjukisbyxor, okammad och oduschad och med ett spendrupssmajl över hela fejset. Fyra veckor känns oändligt, ett oöverskådligt tidsspann. Den känslan av total överlägsenhet är det enda som håller en på benen. Det är den känslan som gör att de små frustrerande detaljerna som alltid annars gör en tokig helt plötsligt inte kommer åt en.
Det är sedan när första soliga dagen på ledigheten infinner sig, när man kan sitta i bar överkropp, solbrillor som hela tiden riskerar att halka av näsan för att man är bara lite för svettig, med en kall öl i handen och skita i allt och alla, en stund som helt och hållet kan användas till att betrakta sitt inre lugn, det är just i det läget ingen, absolut ingen kan komma med ett enda skäligt argument för att Gud inte existerar!
En annan sak ni kan tänka på om dagen känns lite tung, det är den oslagbara minen hos en förskräckt gnagare. Handen på hjärtat; Finns det någonting mer komiskt än mimiken hos ett nervöst marsvin?
Glad sommar!
Har ni märkt att det är sommar? Själv kunde jag inte undgå att lägga märke till det efter en dag på dalarö i slutet av maj, som övergick i en natts överjävlig vånda orsakad av första klassens solsting. Hade inte mått så dåligt sedan den där gången jag trodde att jag drabbats av böldpest (filmsekvens a la family guy där jag ligger på en okänd familjs matbord och vrider mig i plågor i tre minuter innan jag frågar mannen i familjen "Say, you guys don't happen to be jewish do you? I need someone to blame for this!").
Nåväl. Med en ynka vecka kvar innan semestern är känslan slående lik den som alltid infann sig sista månaden i plugget innan sommarlovet. Man lufsar runt i något slags mentala mjukisbyxor, okammad och oduschad och med ett spendrupssmajl över hela fejset. Fyra veckor känns oändligt, ett oöverskådligt tidsspann. Den känslan av total överlägsenhet är det enda som håller en på benen. Det är den känslan som gör att de små frustrerande detaljerna som alltid annars gör en tokig helt plötsligt inte kommer åt en.
Det är sedan när första soliga dagen på ledigheten infinner sig, när man kan sitta i bar överkropp, solbrillor som hela tiden riskerar att halka av näsan för att man är bara lite för svettig, med en kall öl i handen och skita i allt och alla, en stund som helt och hållet kan användas till att betrakta sitt inre lugn, det är just i det läget ingen, absolut ingen kan komma med ett enda skäligt argument för att Gud inte existerar!
En annan sak ni kan tänka på om dagen känns lite tung, det är den oslagbara minen hos en förskräckt gnagare. Handen på hjärtat; Finns det någonting mer komiskt än mimiken hos ett nervöst marsvin?
Glad sommar!
