Plattan i mattan!
Vi gör ett nytt försök att dra igång här nu. Någonting, jag vet inte riktigt vad, hände och stoppade maskineriet, in- och utandningen samt förmågan att duscha. Ni vet, öga-handkoordination.
Har ni märkt att det är sommar? Själv kunde jag inte undgå att lägga märke till det efter en dag på dalarö i slutet av maj, som övergick i en natts överjävlig vånda orsakad av första klassens solsting. Hade inte mått så dåligt sedan den där gången jag trodde att jag drabbats av böldpest (filmsekvens a la family guy där jag ligger på en okänd familjs matbord och vrider mig i plågor i tre minuter innan jag frågar mannen i familjen "Say, you guys don't happen to be jewish do you? I need someone to blame for this!").
Nåväl. Med en ynka vecka kvar innan semestern är känslan slående lik den som alltid infann sig sista månaden i plugget innan sommarlovet. Man lufsar runt i något slags mentala mjukisbyxor, okammad och oduschad och med ett spendrupssmajl över hela fejset. Fyra veckor känns oändligt, ett oöverskådligt tidsspann. Den känslan av total överlägsenhet är det enda som håller en på benen. Det är den känslan som gör att de små frustrerande detaljerna som alltid annars gör en tokig helt plötsligt inte kommer åt en.
Det är sedan när första soliga dagen på ledigheten infinner sig, när man kan sitta i bar överkropp, solbrillor som hela tiden riskerar att halka av näsan för att man är bara lite för svettig, med en kall öl i handen och skita i allt och alla, en stund som helt och hållet kan användas till att betrakta sitt inre lugn, det är just i det läget ingen, absolut ingen kan komma med ett enda skäligt argument för att Gud inte existerar!
En annan sak ni kan tänka på om dagen känns lite tung, det är den oslagbara minen hos en förskräckt gnagare. Handen på hjärtat; Finns det någonting mer komiskt än mimiken hos ett nervöst marsvin?
Glad sommar!
Har ni märkt att det är sommar? Själv kunde jag inte undgå att lägga märke till det efter en dag på dalarö i slutet av maj, som övergick i en natts överjävlig vånda orsakad av första klassens solsting. Hade inte mått så dåligt sedan den där gången jag trodde att jag drabbats av böldpest (filmsekvens a la family guy där jag ligger på en okänd familjs matbord och vrider mig i plågor i tre minuter innan jag frågar mannen i familjen "Say, you guys don't happen to be jewish do you? I need someone to blame for this!").
Nåväl. Med en ynka vecka kvar innan semestern är känslan slående lik den som alltid infann sig sista månaden i plugget innan sommarlovet. Man lufsar runt i något slags mentala mjukisbyxor, okammad och oduschad och med ett spendrupssmajl över hela fejset. Fyra veckor känns oändligt, ett oöverskådligt tidsspann. Den känslan av total överlägsenhet är det enda som håller en på benen. Det är den känslan som gör att de små frustrerande detaljerna som alltid annars gör en tokig helt plötsligt inte kommer åt en.
Det är sedan när första soliga dagen på ledigheten infinner sig, när man kan sitta i bar överkropp, solbrillor som hela tiden riskerar att halka av näsan för att man är bara lite för svettig, med en kall öl i handen och skita i allt och alla, en stund som helt och hållet kan användas till att betrakta sitt inre lugn, det är just i det läget ingen, absolut ingen kan komma med ett enda skäligt argument för att Gud inte existerar!
En annan sak ni kan tänka på om dagen känns lite tung, det är den oslagbara minen hos en förskräckt gnagare. Handen på hjärtat; Finns det någonting mer komiskt än mimiken hos ett nervöst marsvin?
Glad sommar!
Kommentarer
Trackback
