ugglo

Ibland räcker hjärnan inte hela vägen fram. Som nyss när jag skulle diska ur en stekpanna. Köket var överbelamrat med disk (att säga att jag är pedantisk är på det hela taget.... lögn), och jag hade helt enkelt bara ingen hand över att öppna diskmedelsflaskan med. Inga problem, tänkte jag. Och öppnade med munnen. Ni vet det där halvtorkade gucket som brukar ansamlas just kring öppningen på dylika flaskor? Det smakar inte tårta. Det vet jag nu.
Nåväl, jag kan nog lugnt utgå ifrån att jag fri från smuts och fettrester i käften.

Har slötittat på Oprah WInfrey senaste halvtimmen. DAgens program kretsade kring småungar med "talanger". Hopplöst. Okej, några av dem var duktiga, en och annan var helt briljant. Men mitt omedelbara irritationsobjekt var en elvaårig grabb vars talang tydligen var att... tala. Tala inför publik i det här fallet. Häftigt, trodde jag. Det var det inte. Grabben stod i fem minuter och malde på med en visserligen klar och tydlig, men ack så irriterande röst om hur hans generation med hjälp av generationerna före hans skulle kunna förändra världen precis hur du vill. Fint ämne, visst, men framfört på detta sätt blev det jobbigt efter en halv minut. Och publiken var naturligtvis hänförd. Amerikaner är alldeles för lätta att imponera på. Stick en morot i röven på en enögd bulldog och de kallar det en sensation. Kan hunden samtidigt stå på en rullbräda i rörelse, om än aldrig så långsam sådan, är succén ett faktum och jycken kallas ett guds mirakel.

Dags att åka iväg och besöka gymmet igen. Har sackat efter rätt mycket senaste tiden av diverse anledningar. Men nu är det hög tid att komma på banan igen. En sund själ i en sund kropp. För att inte tala om hur vacker man blir när man ser efter sin kropp!